Livet är bra underligt. Jag kommer aldrig sluta fundera på det enorma mysterium som livet innefattar. Jag kanske är knäpp, lite lost och bakom flötet. Men visst är det mäktigt? Att ens få finnas till. Att få skratta, gråta, känna kärlek, frustration, hopplöshet, uppskattning, vemod, glädje och tacksamhet. Jag har reflekterat över det här många gånger, men jag kan inte låta bli. Vi har fått livet som gåva, vad gör vi med den gåvan? Vi är inte perfekta, och kommer aldrig bli. Vi kan egentligen aldrig leva fulländat och utan att göra misstag. Det vi kan göra är att försöka, prova oss fram, känna efter med hjärtat och lära av våra felsteg. Det värsta vi kan göra är att ge upp utan att försöka igen. Jag har gjort många misstag i livet, många gånger bara velat lägga ner allt och sluta försöka. Men jag har alltid hittat så många saker att hålla fast vid, att jag inte kunnat ge upp. Det tackar jag Gud för. Att han ger mitt liv en mening. Då kan jag leva med alla bakslag, jag har en tydlig bild av vad jag vill göra med mitt liv. Jag vet bara inte hur, vars eller när. Men det vet Gud, tur han har koll. För det har inte jag.
