2014-07-31

Whatever you say


Jag anser egentligen att jag inte tagit studenten, inte på riktigt. Hela den dagen, när jag gick runt i studentmössa och bar en klänning som i alla fall var till hälften vit, så hade jag en vemodig känsla inom mig. Klart att jag blev glad av alla som grattade mig och glädjes med min klass, men känslan av att alla festligheter delvis var för mig infann sig aldrig. Jag kände mig lite som en snyltare, som någon som bara glidit med på ett bananskal och fick dela upplevelsen med de andra. Samtidigt som jag var glad var det också lite konstigt och jobbigt. Jag var glad för att alla andra var så glada.
Varför undrar ni då kanske. Den största anledningen till detta var nog förmodligen att jag inte gick alla kurser som jag skulle ha gjort. Därmed har jag ingen fulländad gymnasieutbildning. Under min gymnasietid hände det en hel del saker som gjorde att jag tappade all ork, livsgnista och självkänsla. Jag klarade helt enkelt inte av att plugga hundra procent. Så jag reducerade min studiegång, plockade bort några kurser. Helt enkelt för att jag skulle klara av skolan och samtidigt orka med livet.
De som jag nämnt detta för, hur jag egentligen känner för min student, har sagt att jag visst tagit studenten. Jag har ju bara några kurser att läsa till, det är väl inget? Men jag kan ändå inte låta bli att stirra mig blind på misslyckandet i det hela. Det är väl ändå tänkt att man ska klara av gymnasiet på tre år? Om det var tänkt på annat vis så skulle det väl inte vara upplagt så.
Så vad gjorde jag egentligen på min student? Jo, jag stod och låtsades att jag hade varit lika bra som alla andra i min klass. Att jag klarat lika mycket och faktiskt var klar med den utbildning som jag tre år tidigare påbörjat. Jag låtsades vara bra. Stod på flaket och vrålade "För vi har tagit studenten, fy f*n vad vi är bra!".
Jag har brutalt lätt att se ner på mig själv. Ovanstående är bara ett av många exempel då jag vrider till det för mig själv så att jag får en anledning till att tycka illa om mig själv. Jag förväntar mig att jag ska vara dåligt, göra saker sämre än andra och förstöra. Det är bara så jag är, och jag inbillar mig att det är något jag får leva med. Som att det vore en egenskap hos mig, att i största allmänhet vara dålig och sämre än andra.