Förlåt mig för all negativ propaganda här på bloggen. Men ska jag vara helt ärlig så har jag inte mått bra den senaste tiden, värre än vanligt. Vad det beror på vet jag inte. Jag försöker med alla mina krafter att hålla mig uppe vid ytan och många gånger stannar jag där en stund. Men det slutar alltid på samma sätt med att jag sjunker ner igen. Maktlösheten är ett faktum och jag kvävs av alla mina dumma tankar och all ångest. Förtvivlat ser jag ljuset vid ytan försvinna längre och längre bort. Jag vet att det finns människor som älskar mig, som skulle göra vad som helst för mig, jag vet också att det finns en Gud som älskar mig med en kärlek som är större än mitt förstånd och som sände sin son för att dö för mig. Men min känsla av hjälplöshet och otillräcklighet är så stor att jag inte vet hur jag ska hantera denna kärlek. Jag står stum och handlingsförlamad med all den vissheten och sjunker ner i mörker. Det värsta är egentligen att vara så medveten, medveten om kärleken, hoppet och ljuset, men att vara oförmögen att ta det till sig och använda det. Sen att även vara medveten om hur resten av världen ser ut, hur vi människor beter oss och allt som bara är så fel och vrickat, gör det inte lättare. Frustrationen över detta är ofta så stor att jag inte vet vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Det kryper i hela kroppen, hjärtat trummar hårt och tankarna snurrar så fort att jag blir illamående. Vid dessa tillfällen skulle jag nästintill kunna göra vad som helst för att avleda tankarna, känslorna och det fruktansvärda krypandet i kroppen. Ibland är det en frihet att vara bland människor, prata, umgås och att hitta på saker gör ofta så att jag kan glömma frustrationen och känna mig nästintill som vanligt. Andra gånger får jag panik av bara tanken att vara tvungen att ha en konversation med en annan människa, att vara tvungen att visa upp det vrak till människa jag känner mig som. Många gånger är jag rädd att det mörka som finns inom mig ska spillas ut och att jag ska skrämma bort människor, då stannar jag hellre hemma.
Jag har även lätt att lägga alla världens problem på mina axlar och tycker ständigt att jag inte räcker till eller är bra nog. På grund av detta har jag nästintill dödat all min självkänsla och tycker i de flesta avseenden att jag är en dålig människa. Man kan fråga sig varför i hela friden jag gör det, varför jag känner sådant stort ansvar för allt och alla och tar på mig lidanden som egentligen inte alls har med mig att göra. Känslorna jag känner blir så enorma och koncentrerade, empatin så stor att jag många gånger i min egen kropp känner smärtan som tillhör andra.
Nu får ni inte tro att jag är oförmögen att ta emot kärlek bara för att jag skriver att jag inte riktigt kan hantera den. Det är kärleken som jag får från min familj, min pojkvän och mina vänner som håller mig levande, som gör att jag orkar så pass mycket som jag ändå gör. Det är för deras skull jag kämpar mot att bli frisk, det är deras förtjänst att jag ens har anledningar till att vilja bli frisk. Men jag har bara så mycket annat i mig som vill dra mig nedåt. Att varje dag kämpa mot delar av sig själv tar en hel massa energi, att varje dag vara tvungen att resonera med tankar som säger att du borde hata dig själv, att världen blir en sämre plats när du lever på den. Ibland känner jag mig verkligen schizofren, jag har sådana tydliga konflikter inom mig att det lika gärna skulle kunna vara två personer som har enorma gräl. Lite jobbigt för mig som tycker att konflikter är väldigt obehagliga, inte konstigt att jag ofta inte orkar ta konflikterna som pågår inom mig. Lättare att snabbt låta den man vet är starkast vinna på en gång, tyvärr är det ofta den dåliga sidan.
Men jag försöker. Jag vill må bra en dag, jag vill slänga ut den där makten inom mig som grälar med den friska Cicci och som får henne att må dåligt. Att förstå att man kan vara sjuk i själen är ibland svårt, lättare att ha någon sjukdom som syns utifrån eller som man kan se på en röntgenbild. Man kan tyvärr inte se själen, men lika ont kan den göra i alla fall. Jag blir så imponerad av människor som tagit sig ur sitt dåliga mående och som dessutom kan sätta så många ord på det att de skriver en hel bok. Jag skulle aldrig kunna beskriva mitt mående på det sättet, det tror jag inte i alla fall. Jag förstår inte mig själv och kan än mindre sätta ord på hur, varför eller när jag mår/har mått dåligt. Många år glider samman för mig och jag vet varken ut eller in. Ifall jag skulle skriva en bok skulle det bli helt fantastiskt förvirrat och osammanhängande. En av de personer som skrivit just en sådan bok är Sofia Åkerman, en helt otrolig tjej. Jag läser hennes självbiografi just nu, "Zebraflickan" heter den. I vart och vartannat kapitel vill jag bara gråta för att hon har en så fruktansvärd bild av sig själv. Men det finns också ljusglimtar som gör att man orkar läsa vidare. Den tjejen har kämpat, och likt mig vet hon inte riktigt var hennes dåliga mående kom ifrån. Det bara kom. Men hon har idag lyckats ta sig ur det, i boken får man följa hennes väg från det allra djupaste helvetet till att hon faktiskt en dag kan tycka om sig själv.
Jag kände att jag villa skriva av mig, detta blev resultatet. Lite förvirrat kanske, men jag behövde det.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)