When your hands are shaking, let someone you love hold them

Ibland kan jag verkligen bli överrumplad av mitt dåliga mående. Det kan smyga sig på mig från tomma intet, från ingenstans och av ingenting. Ibland när jag ändå är glad kan jag tänka att i det här läget borde jag egentligen börja må dåligt. Andra gånger är det helt tvärtom, att jag borde vara glad när jag börjar må dåligt. Med tanke på omständigheterna då. Ibalnd kan jag verkligen inte avgöra om jag bara är trött eller om kroppen är tung av deppighet. Tankarna flyter som ihop, försvinner in i sig själv och blir lite dimmigt. Som när man är trött, ungefär. Man känner sig inte som sig själv. Vissa gånger känns det nästan som att jag står utanför min egen kropp, oförmögen att ta mig in igen och bete mig som mig själv. På sätt och vis är det som att en gömd del av mig själv som sällan får komma upp till ytan tar kontrollen. Det är dom gångerna som man verkligen behöver något att hålla fast vid. En glad tanke, en person, en sak man tycker om. Något som får en att hålla sig kvar. Jag tror att jag blir bättre och bättre. I vilket fall upplever jag det lättare. Nu ska jag rensa tankarna med en promenad med musik i öronen, ska till badhuset och träna lite med finaste Amelia. Bless