Jag försöker verkligen att hålla ihop, att göra saker som får mina skärvor att knytas fast vid varandra. Men det är tungt, det blir krystat och kämpigt. Aldrig finns det tillfällen man helt och fullt kan slappna av i, hela tiden ska man anstränga sig för att hålla ihop. Man får inte sprida sina bitar alltför långt runtomkring sig, då kan andra människor trampa in dem i sina fötter. Andra ska aldrig behöva lida, jag ska ta alla mina bördor och jag ska överleva dem. För det är väl så livet fungerar? Jag måste själv ta hand om mig, vara stark och se till att jag överlever och mår bra. Är det inte så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar