How were you to know?

Jag har verkligen tappat det här med att skriva om min vardag. På något vis känns det så irrelevant. När jag sätter mig ner för att skriva så får jag inte fram något. Inte för att jag inte har något att berätta, jag skulle kunna berätta om både roliga, jobbiga och allmänna saker som händer mig. Mitt liv är absolut inte tråkigt, tvärtom. Ändå blir mina fingrar förlamade när jag tänker att jag ska skriva just något sådant. Det känns... tomt, uttryckslöst. Även om jag skriver om vad som händer så är det ju inte precis så att ni som läser kommer att förstå hur jag upplevde saker, hur jag reagerade och kände inför vad det nu än är jag skriver om. Visst kan jag försöka förklara, men vad är det för mening när ingen kommer att förstå fullt ut. Det är för mig det händer och visst kan jag berätta om någon frågar. Men händelsen, eller vad det nu kan tänkas vara jag skriver om, utspelar sig i mitt liv och det är upp till mig att leva mitt liv. 

Detta låter inte helt logiskt ens för mig och jag försöker verkligen att skriva detta på ett allmänt och reflekterande plan. Det är inte tänkt att detta ska ha någon speciell klang, varken negativ eller positiv. Jag försöker bara förstå varför jag helt plötsligt inte känner för att skriva på samma sätt som jag gjorde förut. Nu har detta pågått ganska länge, men om man tittar ett år tillbaka så ser mina inlägg väldigt annorlunda ut och de som följt min blogg ett tag märker troligtvis en stor skillnad. 

Det är heller inte det att jag inte tror att någon skulle bry sig, nog tror jag att familj och vänner kan tycka att det är kul att läsa det jag skriver. Känslan sitter inne i mig och troligtvis kan ingen direkt påverka det. Det handlar om att ni som läser aldrig fullt ut kommer förstå vilka känslor jag befäster vid det jag skriver, även om ni kan föreställa er eller gissa er till det så kommer ni aldrig förstå. Därför tycker jag det känns meningslöst. Denna tanke är dock helt absurd, då man utifrån dessa argument lika gärna skulle kunna sluta prata och kommunicera helt och hållet. Men... det är den bästa förklaringen jag kan komma på just nu. 

Det sitter i mig, inte i er kära läsare.