Join in the fight to be free

Det här med mat, kropp och självuppfattning. Jag vet inte hur många det är av er som läser min blogg som kämpat/kämpar med detta, jag hoppas verkligen så få som möjligt. Paniken som kan skölja över en vid tanken att sätta sig ner för att äta middag eller ångesten som kan komma när man tycker att man ätit för mycket. Jag har väldigt lätt för att jämföra mig med andra, hur mycket och hur ofta de äter. Det är så fel på alla sätt och vis. Vad andra människor har för matvanor har inget som helst med mig att göra. Alla har olika behov och ens kroppar behöver helt olika mycket. Även om jag för det mesta äter så att jag klarar mig så är tankarna aldrig långt borta, ångesten kan hoppa på mig när som helst. Nästan varje dag måste jag intala mig själv att det är okej att äta, att jag inte vill tillbaka till självsvälten, att jag är fin som jag är. Rätt som det är så faller jag dit igen, jag försöker ta en dag i taget. Det ska ju egentligen inte vara komplicerat, mat ska vara enkelt och självklart. Något man behöver för att överleva helt enkelt. Så jag anstränger mig för att kunna vara avslappnad med mat, ibland går det bättre och ibland går det sämre. Jag är så dålig på att hålla mig på en bra nivå. Ifall jag försöker äta nyttigt så kan det lika gärna sluta med att jag inte äter något alls, och ifall jag någon gång lyckas slappna av så kan jag sluta bry mig helt och ofta slutar det med att jag stoppar i mig hur mycket som helst. Följden av det blir ångest och väldigt dåliga tankar om mig själv.

Träna måste jag göra för att må bra. Tack vare träningen lyckas jag ofta få till en bra livsrytm. Jag äter bättre och känner mig piggare, allt blir så mycket mer okej med träning. Bara jag får röra på kroppen. Det är väl egentligen inte så bra att jag måste träna för att kunna äta ordentligt, men ifall det är ett väldigt bra hjälpmedel så ska man väl inte ignorera det? Men det är samma sak där, jag är dålig på att hålla det på en bra nivå. Att ha lugna träningspass är jag dålig på, fullt ut eller inget. Ibland är det okej att ha slöare träningspass, ifall man slarvat med maten eller är trött så borde man ta det lugnare. Just den balansen är jag dålig på. Fullt ut eller inget. 

Detta är som sagt något jag kämpar med varje dag. Ibland blir jag så fruktansvärt less på mig själv, att jag inte kan behålla balansen de gånger jag faktiskt lyckas hitta den. Det hänger naturligtvis ihop med mitt mående. På samma sätt som att det går upp och ner går så hela min livsbalans upp och ner. Men jag kämpar, kommer förhoppningsvis aldrig sluta sträva efter att må bra. Både kroppsligt och själsligt. 

Det var lite tankar runt mig själv som jag ville dela med mig av. Hoppas ingen tar det på fel sätt eller så. Jag lever med detta och det är mitt ansvar. Ingen behöver känna sig skyldig till att på något vis hjälpa mig. Det enda jag vill är att bli accepterad som den jag är. Jag har min kamp, du har din.