When words aren't enough

Mårdseleforsen

RockstadFalun

För två år sedan, den femtonde februari 2011, så var jag otroligt nervös. Jag slår vad om att hjärtat fladdrade, hade magen full av fjärilar och huvudet fullt av tankar. Den kvällen för två år sedan har kommit att betyda otroligt mycket för mig. Den kvällen skickar fortfarande ett lyckorus genom min kropp. Den kvällen, hade jag nämligen bestämt mig för att fråga en kille ifall vi verkligen var ett par eller ej. Ifall jag bara hade missuppfattat alltihopa eller om han faktiskt kände på samma sätt som jag. Killen då, som inte var vilken kille som helst, är min nuvarande, underbara och fina pojkvän. Två år senare så kan jag fortfarande känna nyförälskelse när jag tittar in i hans ögon, fortfarande få lyckobubblor i magen vid tanken på att han är min. Men dessa två år har också burit med sig en hel del. Tunga perioder, jobbiga händelser och en del annat har präglat oss. En del saker har lyckats ta sig emellan oss, men tillsammans har vi alltid på något sätt lyckats prata igenom saker och tagit oss förbi det. Vägen har verkligen inte varit spikrak, men glad är jag för det. Annars hade vi aldrig stått där vi är idag. Efter motgångar blir man starkare. Dessa två år har också burit med sig så otroligt mycket glädje, så galet många fina stunder och ögonblick. Några som ligger speciellt nära mitt hjärta är: vår resa till Falun i början av sommaren 2011, speciellt när vi hade klättrat högst upp på hopptornet och blickade ut över utsikten (Relaterat blogginlägg). När vi i slutet av sommaren 2011 gjorde en utflykt till Mårdseleforsen för att grilla och mysa, vädret var perfekt och resulterade i otroligt fina bilder på oss två (Relaterat blogginlägg). Och det sista minnet är från tidigt på våren 2012 när Linus hade gjort i ordning en underbart romantisk och mysig kväll för oss två. Började med en liten promenad för min del där jag tog mig fram med hjälp av lappar och marschaller. När jag väl hittade min pojke så väntade han på mig vid en ishockeyplan där vi åkte skritskor under en stjärnklar himmel. Sedan väl tillbaka i värmen så hade han förberett fyra låtar som han spelade och sjöng för mig. Till sist hade han ordnat mysfika som bestod av bland annat jordgubbar med grädde och det åt vi medan vi tittade på filmen "Phantom of the opera". Det är nog en av de finaste kvällarna i mitt liv, oj vad överraskad och glad jag var. Självklart fick han mig att börja grina, fast vem hade kunnat låta bli när han sitter och sjunger "Bless the broken road","Africa", "Last night of the kings" och den sista var instrumental och heter "When words aren't enough". Den sista låten skrev han speciellt till mig och jag fick den julen 2012. Varje gång han spelar den för mig blir jag så otroligt varm inuti och glädjetårarna är inte långt borta.

Tack Linus, för att jag får vara din. Älskar dig!