The blur in my head

Ibland får jag en känsla över mig. En känsla som säger mig att jag håller på att missa något, eller kanske att jag redan har gjort det. Som om livet går lite för fort och jag anstränger mig alldeles för hårt att hinna med. Varför inte bara andas? Jag menar, även om livet går så behöver man inte ha panik över att hinna med. Det är inte precis så att man kan bromsa världen bara för att jag ska få tid att tänka över vad som egentligen händer. Nej, hänger med gör vi vare sig vi vill eller inte. Det är våra inställningar som påverkar hur stressade vi blir av att tiden faktiskt går. Om vi lär oss att slappna av så tror jag att man hinner med mer än om man stressar upp sig och får ångest.
Men drömmar då? Mål och förhoppningar. Tänk om det är det som jag känner att jag missar? På något vis har jag släppt efter lite på mina drömmar, lossat greppet och gjort allting lite mer relativt. Vad vill jag egentligen? Vad siktar jag mot? Helt ärligt så har jag ingen aning och det känns lite sorgligt. Men på sätt och vis kan det väl vara bra att ha vägen öppen? Då är det lättare att man hamnar där man behövs. Men tänk om jag inte känner mig lycklig av det? Att jag tillslut inser att det inte alls var det här jag ville med mitt liv. Borde man rikta in sig? Göra vägen i alla fall lite smalare så att man kan ha en liten aning  om vart man hamnar.Eller borde man bara släppa taget och se vad som tar emot en?
Generellt känner jag mig lycklig när jag är behövd och än så länge vet jag inte vad jag egentligen vill. Så jag tror att jag satsar på att andas. Det blir bäst så. Så får vi se om en vilja eller kanske en önskan formas eftersom. Livet har ju bara börjat. Om bara känslan av att vara  fast och vilse och ofta så förtvivlad ville försvinna. Men det gör den med tiden, det måste jag låta mig själv tro på.