I just wanna die in your arms

Lustigt det där att känna sig ensam när man inte är nära den som äger ens hjärta. Spelar som ingen roll hur mycket människor man har runt sig då. Just den där speciella personen är den enda som kan göra så att man känner sig fullt sedd och trygg, och hel. Ett tomrum och en saknad. En stickande känsla av att det är något som inte stämmer, att någon del inte är på plats. Men då får man trösta sig med tanken på att personen i fråga förmodligen känner på samma sätt. Att han saknar en lika mycket. Det är en värmande känsla att vara saknad, att någon faktiskt tänker på en själv lika mycket som man tänker på den. 

Att någon sitter där borta i Frostkåge med sina gitarrer och tänker på mig. Även om han har mängder med saker att göra, låtar att lära sig, projekt att utveckla, idéer att spela in och konserter att förbereda. Mitt i alltihopa finns saknaden på mig. Jobbigt va? Eländes flickvän säg.