Vad är det som gör att man söker så enormt mycket bekräftelse när man växer upp? När det egentligen är under den tiden som man ska hitta, skaffa sig en egen uppfattning och acceptera sig själv. Då borde man överhuvudtaget inte söka någon bekräftelse. För innan man hittat sin identitet och känner sig säker i sig själv så har man mycket lättare att tro på vad andra säger. Ifall man själv inte bestämt sig för vad man tycker, ifall man inte vet, varför ska man då inte tro på vad folk säger till en? Ifall någon säger att du är ful, ja kanske du är det. Ifall någon säger att du är fin, okej visst. Ifall någon säger att du är snäll, smart, dum, ambitiös, töntig, spontan, tråkig eller rolig, då är du väl det. Då behöver man inte ens komma på vem man själv är. Andra berättar det för en, och det är väl praktiskt! ...eller?
Det är nog just därför man är i så stort behov av bekräftelse då. Eftersom man själv inte vet vem man är så dras man till människor som kan berätta det för en. Eller rättare sagt de som faktiskt gör det. Under den perioden i livet så gör man mycket misstag och det måste man få göra. Ett av de misstagen är ofta att man dras till fel personer av precis den bekräftelsesökande anledningen. Man dras till de som är självsäkra, de som syns och hörs. Både för att det verkar som att självsäkra människor vet vilka de är och för att det är de som faktiskt vågar ta för sig, ta första steget och ge åsikter. Men grejen är den att även de som verkar självsäkra är mitt i sökandet efter sig själva. Alla tar vi en roll från början. Sedan formas den rollen allteftersom man blir äldre, får erfarenheter, upptäcker sig själv och påverkas av sin omgivning.
Allt detta kan göra så att man missar guldklimpar, när man är så upptagen av att söka bekräftelse att man inte ser eller hör annat än vad de bullriga, självsäkra och tuffa säger och gör. Men de som är tysta, de som inte syns, de som är försiktiga... De som har valt rollen att iaktta på avstånd istället för att vara mitt uppe i bekräftelsehärvan. Jag tror att det ofta är de som verkligen har något värdefullt att säga. De som tittar istället för att stå i centrum, är tysta istället för att hela tiden låta högst och lär känna istället för att säga till andra hur de är och ska vara.
Det är en otrolig process att hitta sin egen identitet, otroligt många faktorer som spelar in. Men jag kan inte låta bli att bli frustrerad på just det faktum att man har så lätt att missa de tysta och tillbakadragna. De som kanske skulle våga om de fick en chans, ifall någon såg dem. Men det är inte lätt, I know that. Det är en naturlig händelseföljd. Men jag vet att det kan vara värt att anstränga sig lite, att även våga låta de tysta få en del av sin uppmärksamhet. Att släppa fram dem och be om deras åsikt istället för att bara lyssna på dem som spyr ur sig mängder med tomma ord.
Man hittar sig själv på olika sätt och man kommer från olika bakgrunder. Sin bakgrund påverkar vilken roll man väljer från början och fortskridande påverkar det hur man fortsätter att utvecklas. Vars den där rollen till slut hamnar vet vi inte. Men jag tror att ytterst få behåller samma roll som den man blev tilldelad, påtvingad eller valde, från början hela livet ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar