What if the mountains would talk

Ibland behöver man bara känna stillheten. Gå rakt in i skogen och bara gå. Lyssna på det som egentligen inte hörs, lukta på det som man inte riktigt kan namnge och titta på saker man har sett tusentals gånger utan att veta vad det är. Jag mår bra av att känna mig liten genom att betrakta det som är så mycket större än mig. Skogen, himlen och fjällen är några saker som jag kan sitta och reflektera över hur länge som helst. Bara titta och fundera, låta tankarna flyta iväg med bäcken som rinner vid ens fötter. Det är egentligen så otroligt mäktigt alltihopa, naturens perfektion och självklarhet. Tänk om man vore en älg, allt skulle vara så uppenbart. Det är klart jag finns, det är klart att jag ska leva i den här skogen, vars skulle jag annars vara och vad skulle jag annat göra än att äta, vandra runt och bara finnas. Tänk om det vore så enkelt, vilka instinkter har människan att följa egentligen? Äta, sova, skaffa barn. Allt det andra som händer runtomkring oss då, vilka instinkter ska man handla efter när det kommer till missförstånd, världsproblem, ångest, kärlek och grupptryck? Vi kan inte göra som djuren, följa våra instinkter oavsett vad. För då skulle ett världskrig värre än alla tidigare bryta ut, när djuren är oense så slåss dom till en ger upp och lägger sig. Så enkelt är det för dom. Vi människor har väl helt enkelt ett mer komplicerat ok att bära på. Med kunskap kommer problem. Med problem föds ny kunskap. Men vad vet jag, jag är bara en liten människa som ibland sitter vid bäckar, plockar upp stenar och funderar på livet.