Jag måste få klargöra en sak för både mig själv och andra. Mitt dåliga mående kommer inte från någon eller något. Det kommer inifrån mig. Klart saker utifrån påverkar mig, men i grund och botten så är det jag som förvrider alltihopa inom mig och gör allt så hemskt att mitt psyke inte klarar av det. Även om något jobbigt händer så är det sättet jag behandlar det på som gör att jag mår dåligt.
Jag har ofta inte den förmågan att bara låta saker glida av mig. Utan jag tar till mig det, tänker, ältar, vrider och vänder tills alla möjliga vassa kanter, som egentligen inte alls fanns där från början, riktas mot mig. Det är som att ju mer jag ältar, desto mer slipar jag hörnen till vassa glasbitar. Än hur liten en sak må vara så har den fortfarande kanter som kan sticka och slita sönder bara man filar på det nog länge.
Jag vill verkligen inte att människor i min närhet ska börja trippa på tå runt mig bara för att inte råka säga eller göra något fel, så vill jag absolut inte ha det. Utan jag måste lära mig, bearbeta det sakta men säkert, tills jag lär mig att en fis i rymden inte kommer göra så att hela universum slås i bitar.
1 kommentar:
Brukar snubbla in på din blogg lite då och då och det händer ibland att jag känner igen mig i det du skriver! Vill därför tipsa om en bok som har hjälpt mig lite i mitt tänkande, ältande och gråtande och stunder då känslorna har tagit över. "Drunkna inte i dina känslor - en överlevnadsbok för sensitivt begåvade" heter den och är skriven av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Den har många gånger stöttat, peppat och fått mig att inse hur jag verkligen fungerar och kanske skulle den vara något för dig med? Kolla in den vettja!
Kram och sånt :)
Skicka en kommentar