Tänk om jag någonsin skulle kunna få vara den människa jag hade velat bli. Bara för en sekund. Forma om mig själv som en klump lera, fila till alla trubbiga och spetsiga kanter tills det endast blev kvar en skinande och slät fasad med ett påklistrat leende. Det sorgliga är att det inte skulle dröja länge förren alla mina skärvor som jag har inombords skulle börja skrapa och förstöra ytan igen. Jag är så bräcklig och skör, inte den klippa som jag önskar att jag kunde vara. Endast ett trasigt lerkärl med taggiga kanter, endast en trasig människa, oförmögen att hitta alla bitar som saknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar