Barfota änglar är en självbiograf skriven av Linnea Willén. Den handlar om hennes och hennes vän Emmas flykt till Japan. En flykt efter ett bättre liv, eller åtminstone ett annorlunda än det de redan har levt. Hon berättar öppet och väldigt fängslande både om tiden före Japan, tiden i Japan och tiden efter Japan. Boken hoppar mellan dessa tre tider, hon väver in delar av sin uppväxt och även läsning mellan raderna i vissa lite mer poetiska stycken. Livet Linnea och Emma drömde om när dom reste bleknar snart bort tills endast verkligheten finns kvar. Prostitution, sprit, droger, utnyttjanden och destruktivitet blir deras vardag. I bokens förord skriver Linnea:
"Jag väljer att berätta eftersom jag gav ett löfte till Emma om att skriva en bok om vår historia. Jag väljer att använda mitt eget namn eftersom jag vägrar låta skammen vara min."
Det här är möjligen den mest fängslande bok jag någonsin läst. Inte för att den är väldigt lättläst eller ens rolig att läsa. Utan sättet som Linnea skriver på fängslar hela min själ, hela mitt jag. Jag känner mig stum, hjälplös, förvirrad, förkrossad, förtvivlad. Hennes känslor är så ingrodda i orden hon skriver att jag blir helt överväldigad. Hennes sätt att beskriva utan att ens säga saker rakt ut, mitt hjärta gråter när jag läser om den här hjälplösa flickan som redan i barndomen fick en så sjukt förvrängd bild av livet, av sig själv, om sin omgivningen. Tusen känslor strömmar genom mig när jag läser, frustrationerna avlöser varandra.
Sidan 78-79.
Jag har rätt att få tillbaka det du tog. När ska du ge tillbaka allt du är skyldig mig? Jag kräver att du ger mig mitt liv, rätten till ett värdigt liv, rätten att nå fram till någon, rätten att inte vilja slå mig själv sönder och samman. Rätten att tro på att jag kan kräva något alls av dig. Du fick mig alltid att tro att det var jag som krävde och tog, men det var en av dina värsta lögner, ditt grymmaste förtal.
Sidan 83-84
Förstod du aldrig att du slagit sönder mig i så många bitar att jag aldrig kan klistra ihop mig själv igen. Tänkte du aldrig på att för varje gång du övergrep dig på mig gjorde du mig alltmer chanslös inför livet. Vem gav dig rätten att förstöra mitt liv? Du ser det inte så, jag vet det, du fattar inte, trodde väl inte att det var så farligt, trodde att jag skulle gå att laga. Men du hade fel, jag kan inte ens hitta alla bitarna, men överallt hittar jag små ruttna bitar av dig, ingrodda i det som en gång var jag.
Tidigare: Jag och Jenny. Vi går i ettan tillsammans, vi är magra skolflickor. Jenny med sitt hår nästan ända ner till rumpan. Nu sitter vi vid bäcken bredvid fritids, på den steniga kanten med våra bara fötter i det isande vattnet.
-Vem är din bästis, frågar hon mig.
-Ida, svarar jag.
-Du är min, säger hon.
Jag nickar, det är den logiska följden, jag tycker inte mest om Jenny och Ida tycker inte mest om mig.
- Jag vill dö, säger jag till henne.
- Vill du? säger hon, det vill inte jag.
Detta förvånar mig. Det förstår jag inte, vad är det som gör att Jenny vill leva? Jag visste inte att det kunde finnas en vilja i någon om att finnas till. Vi är tysta en stund sedan faller vi in i något annat, leker att vi är jagade av häxor, att vi är övergivna barnhemsbarn på flykt, lekar jag hittar på och styr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar