Vad i hela friden gör man när tillvaron och livet känns helt overklig? Jag vet varken vars jag vill ta vägen, vad jag ska göra för att ta mig samman eller hur jag ska tackla alla känslor som kommer över mig. Det enda jag vet är att jag just nu känner mig otillräcklig som människa. Jag vill inte må såhär, jag vill kunna funka som ett stöd, men jag verkar inte vara kapabel till det. Jag blir galen på mig själv, vill bara krypa in i ett svart hål och gömma mig. Upphöra att existera tills jag klarar av att va den jag vill vara. Jag vet inte hur jag ska ta mig dit, men jag vet dock att gömma sig inte är ett så smart sätt att gå till väga på. Jag måste börja från grunden, dit jag så otroligt många gånger har varit tvungen att börja om från. Jag måste hitta tillbaka ordentligt till min tro igen. Jag vet det. Men det tar emot så otroligt mycket, skam är ett så sjukt stort hinder för mig.
Gud, snälla. Du som ser allt, vet allt och känner allt. Var med oss svaga människor, vaka över oss. När jag behöver dig som mest, så söker jag dig som minst. Men du känner allt jag känner och vet att jag med hela mitt hjärta skriker och längtar efter dig. Kom in och läk alla sår, både hos mig och alla som jag håller kär. Vaka över min bror. I Jesu namn, Amen.
1 kommentar:
Älskade kusin. Jag vet hur det känns när man känner sig inlindad i snuskig ångest och inte vet var man ska ta vägen.
Att man vet att det är ens egna känslor som binder en gör det bara värre, för då slås man av hur övermäktiga dom är och man har ingen aning om hur man ska ta sig ur det. Det "borde ju vara så enkelt" men det är det inte...
Lyssna på vad du känner själv men glöm samtidigt inte bort vad du vet av erfarenhet muntrar upp dig och gör det lite lättare.
Livet får suga ett tag, och du kan inte göra annat än att ta hand om DIG SJÄLV och intala dig att DU förtjänar det.
Och tänk inte att du "Måste" hitta tillbaka till din tro. Det underbara med Gud är att han inte kräver några prestationer eller ansträngningar för att ta emot oss. Det räcker att sträcka upp ett litet finger efter hjälp så vet man att Han av kärlek mer än allt i världen vill ta hand om oss, oavsett vilket dike vi sitter i. Lita på det!
Lillstumpen gräver sig nästan ut genom naveln när jag skriver det här. Jag tror att det är en sympatisk och intelligent krake där inne,(H@n brukar nämligen stryka mot sin pappa så när han är deppig och jag kramar honom.) och det skickas nog styrkekramar till dig där inifrån också.
Ta hand om dig jättemycket!
Kram Ulrika
Skicka en kommentar