Needed to write this down

Jag är så fruktansvärt less på allt som pågår här i världen idag. Helt, svenans, sanslöst less. Inte är det konstigt att en tjej som jag mår så pass dåligt som jag kan göra, och som mångamånga fler också gör. Det är det värsta jag vet, att påverkas av alla ideal, allt nytt mode, alla måsten och ALLT annat som påverkar en. Det får mig att vilja gå under. Jag vet inte med er, men jag orkar inte leva upp till allt detta. När man ändå försöker och känner sig tvingad så är det självklart att man till slut faller. Om och om igen. För kraven försvinner inte, dom finns kvar, förnyas till och med. Det är min hjärna som måste lära sig att tänka om. Nej, jag vill inte bry mig om allt jag ser. Nej, jag vill inte bry mig om allt jag hör. Nej, jag VILL INTE bry mig om allt jag får pressat i ansiktet varje dag. Men hur lätt är det? Jag är bara en väldigt liten tjej.

Därför har jag bestämt mig för att kämpa emot. Jag tänker inte gå med strömmen, jag tänker inte låta det här förstörda och misshandlade samhället tynga ner mig med sina krav. Jag ska fortsätta kämpa till jag tillslut en dag kan titta mig i spegeln och säga, "Japp, jag har lyckats! Jag är precis som jag är och precis som jag ska vara, och jag älskar ändå mig själv, och är dessutom älskad av massa andra människor som är värda att älskas av". En dag är jag där. Hur dåligt jag än kommer att må, hur mycket ångest jag än kommer ha eller hur mycket jag än kommer trycka ner mig själv för att jag är jag så tänker jag inte ge upp. Jag har bestämt mig, jag sätter ner foten. Precis här.

Jag är menad att vara jag, jag är menad att vårda den kropp jag fått och ta hand om mig själv, både psykiskt och fysiskt. Jag är trött på att min hjärna hela tiden lurar mig att att snegla på andra, jämföra mig, döma... Min hjärna är så totalt och fullständigt infekterad av allt utseendefixerat prat som man jämt och ständigt matas med, och som även jag tyvärr väljer att mata mig själv med, att jag blir helt blind. Får tunnelseende och kan endast koncentrera mig på att se det som man menar är "perfekt". Detta har fått mig att må så fruktansvärt dåligt. Nu har jag även andra saker som förvärrar mitt dåliga mående, men jag vet att det är sjukt många fler än jag som har det såhär. Jag har gjort saker som jag skäms så otroligt mycket över idag, men mer än att jag skäms så har jag lärt mig några ordentliga läxor. Saker blir inte bättre av att man trycker ner sig själv, stänger sig inne, gör illa sig själv eller skiter i allt. Det enda som händer är att du förstör för dig själv, sätter käppar i hjulen. Jag har drömmar, men inte kan jag uppnå dom ifall jag låter mig må som jag gjort och gör. Det är väldigt mycket det som motiverar mig till att verkligen anstränga mig, jag vill leva för det jag vill leva för. Jag vill leva ut mina drömmar. Jag vet att när man väl sitter där i skiten så bryr man sig inte, jag har varit där, många gånger. Det enda man kan se då, och i sin framtid, är misslyckanden, fult och bara onödigt. Man är ju ändå inte kapabel till något. Är inte bra nog, kan inte, utan sitter bara där inne på toaletten, har ångest och gråter, igen. Men tro mig, när du har tagit dit förbi det där, när du faktiskt kan se lite ljus, så kommer du att tycka att det är värt att kämpa. Att trotsa demonerna som bor inne i skallen och göra kraftansträngning efter kraftansträngning för att ta sig framåt. För att må bättre, för att tillslut kunna titta tillbaka och inse att man faktiskt har lärt sig något. Det, mina vänner, det är styrka

Något som gör mig så otroligt ledsen är när jag pratar med människor, hör talas om eller ser andra som har det som jag. Sånna som vissa dagar mår dåligt över att se sig själv i spegeln. Som vissa dagar får ont i kroppen bara vid tanken på att gå ut. Eller som bara har ångest över pressen och låter det trycka ner en. Det värker i hjärtat på mig och jag får tårar i ögonen. Jag vill bara krama om personen, berätta hur fin, perfekt och underbar den är. Precis som den är.

Jag har bestämt mig för att förändra mitt tänk, förändra mitt sätt och förändra hur jag ser på saker. Det kommer ta tid, och jag kommer få många återfall. Men jag vet att när jag väl står där, tittar mig i spegeln och kan säga de där orden, så kommer alla tårar, all smärta och alla ansträngningar att vara värt det. Till hundra procent värt det!