Hard times

Att må dåligt är inget man väljer. Det är precis som en vanlig sjukdom, något som måste botas bort. Ibland kräver det bara tid och uppsikt, men ibland krävs det mer än så. Hjärnspöken måste jagas iväg, det är ofta dom som kan få en att må dåligt. Den onda rösten man hör innifrån istället för att lyssna på alla hjälpande röster utifrån. Man väljer att stänga ute dom, för att rösten i huvudet säger det, den säger att man inte är värd hjälp. Att det enda man är värd är det den säger. Jag är ingen sån person som man direkt ser på kan må väldigt dåligt. Jag har varken anorexsia, sminkar mig mörkt, skär mig eller något annat som man kopplar till det. Är det för att jag mår "mindre dåligt" än dom som visar det på det sättet? Det kan inte jag svara på, men jag tycker heller inte att man ska döma efter det. Mår man dåligt så mår man helt enkelt dåligt. Det är bara lite svårare att upptäcka på de som inte visar något utifrån. Ångesten är något som finns inom en, inget man kan ta på eller se. Det är något som alltid kan finnas i någons huvud helt utan att de runtomkring märker det överhuvudtaget. En känsla som är så sjukt tung att hela tiden bära, att vad man än ska göra, säga eller ens tänka präglas av ångest. Det gör att den minsta lilla grej som händer kan förstoras upp till något gigantiskt i ens tanke, det gör inget att det inte var gigantiskt från början, huvudet är så pass komplicerat gjord att den kan göra så att det känns lika jobbigt och verkligt i alla fall.  Men en sak har jag lärt mig, vill man inte bli frisk och komma ifrån det här så kommer man heller inte att bli det. Man måste helt enkelt bestämma sig för att trotsa demonerna man har i skallen och börja lyssna på sitt hjärta istället. För jag tror att man alltid kan lyssna och lita på sitt hjärta. Det är i skallen vi gör lögner, förvrider och förstör. Men i hjärtat finns sanningen.
Jag var väldigt osäker på om jag skulle publicera det här eller inte, jag vet att några i min närhet kanske kommer att reagera på det. Men jag bestämde mig för att om någon känner igen sig i det här och kanske blir lite stöttad så är det värt det. Jag kan inte säga att jag är helt frisk än, men jag är inte som sjukast heller. Mitt mående går upp och ner, mest ner går det på hösten. Jag tror att jag kommer att må bra av att skriva och dela med mig om det. Så jag kommer nog fortsätta, och jag hoppas verkligen att någon kommer finna tröst i det-